Även om jag en dag hade en riktigt crappy dag så fanns det en kille i skolan som alltid kunde få mig på andra tankar. Han kunde alltid få mig att le. Inte nog med det, han kunde alltid få mig att skratta och han kunde ständigt fascinera mig genom att visa mig saker som han hade skrivit eller målat.
För någon vecka sedan så började han skicka sina senaste verk, dikter, till mig. Ännu en gång är jag mållös. Jag önskar så innerligt att jag kunde skriva som honom.
Bara för någon dag sedan fick jag ett meddelande av honom, först en riktigt kort-kort dikt och sedan två frågor, en var om jag visste om den nya utbytesstudenten som ska bo i mitt gamla hem pratade engelska, och den andra frågan var om hon var lika cool som jag. Behöver jag ens säga att detta framkallade ett litet leende hos mig? Jag svarade att eftersom att jag inte träffat henne kan jag bara anta att hon kan engelska, men jag är ganska så säker på att hon inte kan vara coolare än mig.
Igår så snackade jag med min bästa kompis från USA i över två timmar. Hon berättade för mig att de alla hade varit ute och spelat LaserQuest, pojken som får mig le hade varit där, och när han sett Nicole (tjejen som nu bor i mitt gamla hem) så hade han sagt "Did Therese get a haircut?" och sen hade han envisats med att kalla henne Therese hela kvällen. Min kompis spår i framtiden och säger att han nog kommer kalla henne Therese resten av året. Det vore en typisk sak för han att göra. Frågan är bara vad han nu kommer kalla mig när jag åker och hälsar på i vår.
Han är en väldigt speciell kille, Broin, som jag kallar honom, och jag saknar honom väldans mycket.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
0 comments:
Post a Comment